Visan som ingen kunde

Nu har jag precis kommit hem efter att ha cyklat till Skanstull i det vackra vädret. Min kille ääälskar att cykla och det gjorde jag också tills jag träffade honom. Med sin orangea racercykel och sina starka långa ben kan han ta två-tre tramptag och sen rulla resten av biten till Skanstull. Typ. Jag däremot blir svettigare och argare för varje frenetiskt tramptag. Egentligen är min cykel en fin cykel. Det är bara det att jag inte når ner till tramporna. Det har killen bestämt sig för att fixa. För han vill att jag ska gilla att cykla och jag måste säga att i det här vädret är det ändå ganska najs.

il_340x270.427034330_2ii1

Kl 11 spelade jag på Handens närsjukhus. Vi uppträder som sagt med ”svenska vislegender” som är ett program med låtar av gamla herrar som Evert Taube, Cornelis och Dan Andersson. En gammal dam kom fram till mig efter konserten och berättade att när hon var barn fanns en visa som hon alltid sjöng. När hon var sådär en 40 år ville hon ta reda på vad visan egentligen hette. Så hon ringde till svenskt visarkiv. där visade det sig att hon var den enda kvarlevande som fortfarande kunde visan. Så hon sjöng in den och visarkivet sparade den. Nu vill hon att den ska leva vidare, så hon bad mig söka upp den. Det tänker jag göra!

Fullspäckad dag

Jag har tänkt på det, att det inte blir så mycket musikprat på bloggen. Alla projekten flyter så bra av sig själva. Barnombudsbandet ska repa med fullt band nu i veckan, jag ska göra en spelning på ett vårdhem. Vi har ju ett visprogram i Kultur i Vården, som är ett grymt bra projekt. inför det blir det också lite rep. Idag, alldeles strax ska jag på möte inför en stor produktion som jag ska få vara med och sjunga på. Det ska bli riktigt kul. Det får jag skriva mer om sen. Jag kan säga så mycket som att det luktar brylkräm lång väg.

50s-ad-stereotype

Sötaste fluffet

Jag har suttit i studion i en massa timmar, vilket resulterade i två låtar med pampiga stråkmattor. Jättebra lång och kreativ dag som faktiskt kom utan sådana där obehagliga svackor man annars ganska lätt stöter på efter 6 timmars inspelande. Hursomhelst är jag lite trött så jag tänkte att eftersom gårdagens tema var ull ska jag göra ett litet fluffigt inlägg. Att spinna garn är förresten totalt beroendeframkallande, svårt och jättekul. Så är kommer det sötaste fluffdjuret nummer ett. Highland cattle cows bäbisar! Enjoy the fluff!

HS2imageslars_calf2

Det första minnet

bok3_107994562

Just nu cirkulerar mitt huvud runt begravningar. Inte direkt upplyftande kanske. Jag ska sjunga på en begravning nu den 11e april och jag läser också Kristian Gidlunds bok ”I kroppen min” som ju bekant handlar om död. När man börjar tänka i de här banorna känner jag mig lite knäpp. Allt blir så stort och samtidigt så litet. Skrämmande fast ändå häftigt. Igår pratade jag om Mr. Right om världens undergång. Han menar att det vore supercoolt att få vara med om jordens undergång, just för att det funnits så otroligt många människor som undrat hur det kommer sluta och vi isåfall skulle vara de få som faktiskt visste vad som hände. Det tycker inte jag.

Hursomhelst. Den första gången jag spelade på en begravning hade jag en annan spelning på kvällen, ett mingel för kostymnissar som firade att de hade tjänat extra mycket pengar. Det kändes så overkligt banalt. Jag hade hellre gjort en begravning till, helt ärligt. För en begravning är den känsligaste konsert du kan ge. När musiken fyller en funktion har den också förutsättningar att bli som bäst, komma riktigt nära och beröra.

Nu blir det lite hakuna matata och kretsloppstankar. Och det är väll egentligen bra – att inte bara tänka på räkningar, matinköp, vem som sa vad och vem man borde ringa. Vi är med om så otroligt många små stunder under ett liv, våra hjärnor måste sortera bort, men jag börjar tänka att man kanske kan hitta saker som man inte trodde att man mindes. Yoga, säger jag bara! Man vet aldrig vad som dyker upp då. Lite som när man ser något från sin barndom och så plötsligt minns man en massa saker. Jag försöker minnas mitt första minne. Vilket är ert?

Jag har två.

Jag äter en rågad matskedar salt och raketkräks över hela soffan.

Jag sitter i solen på asfalten framför vår port. De vuxna bär flyttlådor. Vi ska flytta. Jag har hittat ett fastklibbat tuggummi på marken. Ett riktigt platt, intrampat tuggummi som jag försöker pilla upp för att kunna äta. Pappa säger åt mig att låta bli.

 

Vi väntar på foton!

Jag går och väntar på att få magiska proffsfoton från den magiskt skicklige fotografen Elias Gammelgård. Det är så spännande. Jag måste säga att det är ett ganska passivt jobb att vänta på foton. Man går dit, försöker se snäll och snygg ut och ändå liksom självsäkert cool ut på samma gång i en – två timmar. Sen väntar man…. Det ska bli otroligt roligt. Fotona är tagna för vår folkmusikgrupp Irma som åker mellansverige runt i sommar. Kul ska det bli!

Några öron rikare

Idag har jag pysslat med min superduktiga farmor. Hon är grym på att sy och har jobbat med textil hela livet. Vi jobbade med kostymerna till barnkalaset – min barnföreställning som rullar ut på vägarna i sommar. Nu har jag 4 öron, en luva, 2 svansar och ett par handledsvärmare mer än igår. Det är det jag gillar med slöjd. Man kan mäta resultaten.